Citat:
|
Vem jag frågar? Ja det är mig själv såklart. Jag vet att jag har ett val och att jag inte kommer sjunka. Jag är stark som hållit ihop vårt äktenskap i så många år, när han inte bjudit till. MEn jag orkar inte ta steget, förstår du? Hur ska jag hitta verktygen att ta tag i detta? Försökt med kBT och pratat med vänner, men jag finner inte kraft?
|
Din medvetenhet om attdu har ett val och inte kommer att sjunka ser jag som något viktigt i detta. Så tack för att du förtydligade detta!
Det låter på dig som att du HAR styrka (annars hade du ju inte "stått ut" alla år) men att du inte vet VART eller HUR du ska använda den. Möjligtvis att du skulle behöva fylla på din kraft lite.
Så vad ger dig kraft i livet? Vad behöver du för att fokusera den kraften på rätt saker just nu?
Citat:
|
Sedan är jag inte olycklig. Jag ser lycka varje dag, och barnen ser att jag ä'r lycklig. Däremot ser de inte lycka mellan oss dagligen.... men dem har oss båda tillgängliga, och barnen har sina rum och sin trygghet. Det är värt mycket.
|
Jag visste inte tidigare att du varje dag kunde se lycka. Nu vet jag det och det är värdefull information för mig för det talar om att du har förmåga att strukturera dina tankar på ett positivt sätt trots omständigheterna.
Likaså belyser du nu mer specifikt problemet - att barnen inte ser lyckan mellan er. Vad anser du att man kan/bör göra åt den saken då?
Och naturligtvis är allt det du säger värt mycket och jag tycker det är bra att du kan se det förlika viktigt som det är att ta reda på vad som inte funkar är det ju att kunna se det som funkar bra och det kan ju du!
Citat:
|
Jag tror ju inte det är bättre för dem att ha två boenden, skulle du vilja ha det?
|
Det är inte en fråga om vad jag tycker utan vad DE tycker dvs vad som skulle vara bäst för dem. Du är expert på dina barn inte jag. Således är du den som bäst kan svara på vad som vore bäst för dem, förutom de själva. Däremot så vet jag att två bra fungerande skilda boenden KAN vara bättre än ett enat icke väl fungerande. Det beror på omständigheterna somju du som sagt känner till bättre än jag i det här fallet.
Citat:
|
Lycklig som individ? Tja, ibland e jag så trött på detta prat om att man ska vara så lycklig och lyckad och ge maximalt jämt... jag är en vanlig 40 + föräldrer, kommer vara trött och gnällig och inte kunna ge max mer om jag skiljer mig än vad jag kan nu. Ett företag är så också. Man ska ha "kul" påsina jobb, sa min förra chef. MEn kul har man inte alltid, Ett jobb är ett jobb och ibland är det trevligt och intressant, men MAX är det inte jämt. Cést la vie!
|
Jag har inte dragit något likhetstecken mellan att vara "lyckad"/"ge maximalt jämt" och att vara "lycklig". Jag menade bara att en förälder som mår bra har mer att ge än en som inte mår bra. Jag menar inte att du måste ge MAX jämt. Tvärtom är jag övertygad över att du redan gett max av vad du förmår. Det är ju uppenbart att du verkligen kämpat med det här!
Sen är jag nyfiken på vilket sätt du mer specifikt menar att du kommer att vara trött, gnällig och inte kunna ge max mer om du skiljer dig än nu?
Enligt mitt sätt och se det så är det en fråga om olika situationer och således olika förutsättningar. Jag säger inte att förutsättningarna måste bli bättre bara för att du skiljer dig - mig veterligen kan de ju även bli sämre. Däremot tror jag att de KAN bli bättre om du genomför skiljsmässan på rätt grunder.
Citat:
|
Sedan kan jag inte ändra på min man. Jag har gått hos terapeuter och MS-läkare och familjerådgivning och alla säger att jag stångar mig blodig. Men jag kommer ingen längre vart. Fast jag inet vill ha det så här. ... Usch!
|
Men likväl har du inte givit upp utan tar dig tid och ork att posta ett inlägg här. Du kanske inte är medveten om det men du kämpar trots allt vidare.
Du har alldeles rätt i det du säger att du inte kan ändra din man. Endast han kan välja att ändra sig själv.
Däremot finns det något du KAN påverka i högsta grad och det är dig själv. Genom att förändra dig själv kan du ändra din situation, drastiskt, för Du är ju den person som upplever allt det här. Och dessutom - genom att förändra dig själv ändras din relation till honom och således kommer du att påverka honom på ett annat sätt än du gör idag. Det kanske inte är nog för att han ska förändras så som du vill men det är alltså inte det som är poängen. Poängen är att du kan ändra din situation genom att förändra dig själv.
Du säger att du inte komemr någon vart. Jag förstår att du mycket väl kan känna det så efter många års av kamp. Därför hoppas jag att du nu ska våga prova på något nytt. Lägg kraften du nu lägger på att "stångas" med honom på att förändra dig själv istället.
/Sebastian