mariatösen

Vem jag frågar? Ja det är mig själv såklart. Jag vet att jag har ett val och att jag inte kommer sjunka. Jag är stark som hållit ihop vårt äktenskap i så många år, när han inte bjudit till. MEn jag orkar inte ta steget, förstår du? Hur ska jag hitta verktygen att ta tag i detta? Försökt med kBT och pratat med vänner, men jag finner inte kraft?
Sedan är jag inte olycklig. Jag ser lycka varje dag, och barnen ser att jag ä'r lycklig. Däremot ser de inte lycka mellan oss dagligen.... men dem har oss båda tillgängliga, och barnen har sina rum och sin trygghet. Det är värt mycket.
Du skriver: "Så frågan du istället borde ställa dig är - vad kan vi göra som föräldrar för att ge dem en bättre familjemiljö?
Poängen enligt mig är dock inte huruvida ni lever ihop eller ej - det är om ni är lyckliga som individer och utifrån detta har maximalt att ge som föräldrar."
Jag tror ju inte det är bättre för dem att ha två boenden, skulle du vilja ha det? Inte jag. Lycklig som individ? Tja, ibland e jag så trött på detta prat om att man ska vara så lycklig och lyckad och ge maximalt jämt... jag är en vanlig 40 + föräldrer, kommer vara trött och gnällig och inte kunna ge max mer om jag skiljer mig än vad jag kan nu. Ett företag är så också. Man ska ha "kul" påsina jobb, sa min förra chef. MEn kul har man inte alltid, Ett jobb är ett jobb och ibland är det trevligt och intressant, men MAX är det inte jämt. Cést la vie!
Sedan kan jag inte ändra på min man. Jag har gått hos terapeuter och MS-läkare och familjerådgivning och alla säger att jag stångar mig blodig. Men jag kommer ingen längre vart. Fast jag inet vill ha det så här. ... Usch!