mariatösen

Hej
Jag och min man har haft det kämpigt många år. När barnen var små klagade han ofta över vårt dåliga sexliv, d v s att det tog minst 7-10 dagar innan jag ville och om det inte funkade då (pga hans potensproblem som bottnar i ms) så var det jag som var en frigid jävel. Jag drog det tyngsta lasset hemma, hade 10 halsflusser på 18 måander och järnvärderna var i botten!
Till saken hör att jag långtids behandlats med SSRI lågdos för panikångest. Till slut trodde jag att jag var tråkig och frigid och ville testa om min lust var borta. Jag var otrogen några gånger med en kille. Hade inga djupa känslor för honom, utan behövde bara bli sexuellt bekräftad. Min man fick reda på det. Sårades djupt - så klart. Och jag var definitivt inte frigid utan hade hur mycket lust som helst.
Vilket fall som helst, detta har lett till ännu sämre relation, men vi har försökt lappa ihop det i 4- år nu och inte lyckats alls. Mycket hårda ord får jag höra och jag stänger av mig mer och mer.

Det e jag som har planerat barnen (en insemintaion), gifternmlet, semestrar mest själv. Han har inget intresse säger han. Ofta ber han mig skaffa en annan som jag kan dela mitt liv med. Hans ms gör honom mer och mer rörelsehindrad. Jag älskar att vara ute i naturen och resa, men får alltid göra det själv. Han säger att jag förnedrar honom, om jag ber han skaffa rullstol, så vi kan vara två eller vara en hel familj för nån gångs skull!

För ett par år sedan tog han strypgrepp på mig när jag - som vanligt somnat med barnen - och kallade mig lilla jävla fitta. Nästan förträngt detta. Han sa att det berode på hans medicinering. MEn han är oerhört frustrerad.
Nu har jag stängt av helt. VI delar inte sovrum, När han rör vid mig blir jag stel som en pinne. Vi har inte haft sex på flera år. Hans ms är värre.

EN gång i veckan tjatar han om vårt dåliga förhållande och han tycker han bjuder till. MEn som i morse, det räcker med att jga säger att jag behöver bilen idag, så jag kör dig till jobbet, så får jag till svar "håll käften". Det är på den nivån vi är nu.

Mår skit, men anar väl att jag har nån stark kraft inom mig som orkat driva vårt äktenskap. Men nu har han tagit fram skilsmässopapper och säger att jag måste ta ställning. Hjälp, jag har sån separataionsångest, men förstår att han och jag skulel må bäst av att flytta i från varandra. Men klarar han sig? Han kan ju inte ens gå längre?
Vad och när pratar man med barnen? Får en kall klump inom mig jag bara tänker på hur detta kommer såra barnen... . HJÄLP