Ying

Grattis du har tagit det första steget...att bli J-la trött på ditt " handikapp". Jag har haft det precis som du. Märk väl haft...det är inte jättebra nu men helt ok.När jag var i det läget du är nu satte jag mig själv på egen terapi. Jag börja skriva upp en stolp lista över situationer jag hade upplevt.Där människor inte ville lyssna på mig. Förkortad typ så här : Äldst av fem syskon endast ett år i mellan de fyra första...vem hade tid att lyssna på mig?...Första skoltiden..( en stor bov i detta drama) Lite Hackkyckling av lärarna..kom från fel familj...de tvinga gärna upp en för att visa exempel när man inte kunde sin läxa. De visste ju hade jag inte hade någon hjälp hemmifrån. Där stod man som en fån..ensam..rädd...Kantorn som tvinga mig sjunga " en sjöman älskar havet våg" Med orden : Ja jag får välll lyssna på dig också även om vi vet att du inte kan vara med i luciatåget. ( Har idag en härlig whiskeyröst..ler ..och sjunger högt i kyrkan för att retas...) Där stod en liten mager söt 9- årig tjej med tårarna rinnande inför en klass som vrålskratta med kantorn leende vid orglen osv. På Högstadiet hade jag blivit en "tuff" tjej som vägra gå upp.Gjorde ett tappert försök vid 25. Börja komvux. Mest för att bevisa för mig själv att jag kunde få en femma och således ej var dum i huvudet. Fick min femma men klara ej av att redovisa. Gjorde som du...var typ sjuk eller något. Vid 37 skulle jag på måndag börja läsa till undersköterska....det var då jag gjorde stolparna och börja känna dessa känslor av ångest, rädsla, skräck. Insåg att det var gamla känslor och att jag aldrig fått chansen att lära mig att någon kunde vara intresserad av vad jag hade att framföra. Just inför grupp. Tänkte huvudet bestämmer över kroppen ...nu är det krig. Huvud mot kroppskänslor. Ingen kände mig...fördel tyckte jag...de kan ju inte veta om jag tycker det är kul att redovisa. Första dagen tog jag direkt en aktiv roll....i lära känna varann lekarna...som jag också hata.....simsalabim...ler...Resten av denna utbildning bad folk mig framföra saker för som de trodde " du har ju så lätt för det ". De visste ju inte att jag sjöng " mors lilla olle medans jag vänta på min tur...skratt...för att lura kroppen. Numera är kropp och huvud lite mer tillsammans....de är nervösa ihop och fnittrar ihop när det går illa...och jag är rätt bra kompis med båda.
Bara du sätter din fot där så har du vunnit första slaget...ler

Många kramar och lycka till hör gärna din fortsättning