Just nu är skräckslagen och tänker inte på annat än hur jag ska ta mig ur det här, det äter upp mig och tar över alldeles. Gråter om vartannat. Samtidigt som jag är lite glad och upprymd över att jag ska ta tag i det här, tänk vad jag kan göra sen , studera, vara med på möten,i fikarummet, prata hos frissan osv. För självklart så klarar jag det, fast jag behöver helt klart hjälp.
Vad jag är rädd för? Jag är rädd för själva rädslan som du skrev. Jag får hjärtklappning, svettas väldigt, blir röd, magen blir orolig, jag blir helt blockerad, jag darrar, kan känna svimkänslor.
Även om jag försöker att bearbeta mig själv innan, med andningen, det är inget farligt, jag kan, alla är lika nervösa, ingen bryr sig osv osv så är det som bortblåst när jag kommer dit. Jag kan bara inte lugna ner mig själv.
Jag vill inte ringa en kollega och berätta om hur rädd jag är, jag har precis tagit orden i min egen mun och är inte riktigt beredd på att delge andra. Jag brukar som jag skrev förut slingra mig, skylla på andra saker, sjukskriva mig osv. Jag sa till och med upp mig en gång för att vi skulle gå en kurs. Jag VET att det inte är skämigt men jag tycker det iallafall.
På jobbet har vi pratat om att det kommer att bli nervöst men jag är inte bara nervös.
Egentligen så anser inte jag eller tror inte att jag är blyg, jag tror att jag skulle trivas i dom där situtationerna om inte det här hände med mig.
Jag tror att om jag bara fick hjälp med att lugna ner mig lite och kunna vara närvarande och ta in situationen utan att bli totalt blockerad så skulle jag kanske kunna bearbeta mig själv men som det är nu så går det bara inte.
Samba
|