Jo de klarar sig säkert utan mig, det betvivlar jag inte. Men saken är den att de inte kommer jättebra överens och eftersom sambon inte är biologisk pappa så känns det fel att han ska ta hand om min son. Sen tänker jag så här:
Låt oss säga att det tar ett år på ett behandlingshem. Jag kommer hem och har gått upp 20 kilon!!! Men mina tankar e som förut och jag går ner mig igen. Då har jag förlorat ett helt år med min son i onödan. Även om det finns permission osv så finns det inget behandlingshem i närheten där jag bor så med andra ord skulle det bli svårt att ta sig hem mellan varven.
Jag vet att jag låter pessimistisk till vård, men det kan bero på att jag varit "frisk" mellan varven under dessa 14 år som jag varit "sjuk". Och varje gång har jag gått ner mig igen. Jag har vägt normalt några ggr under dessa år och jag vet av erfarenhet att mina tankar var lika hemska då som nu. Blir man verkligen helt frisk från sina tankar? Någonsin? Eller det e först när man e pensionär som man säger "skit samma, det dallrar oavsett vad jag äter"?
|