Terapisnack - Visa ett inlägg

prismatic · 2008-02-08, 15:16

I 14 år har jag haft anorexia. Jag är idag 27 år gammal.
Mitt BMI ligger på 14,2 och jag går regelbundet hos en sjuksköterska för att hålla koll på blodvärden osv. Jag träffar även en bildterapeut två gånger i veckan.
Efter så här lång tid har jag svårt att se att jag någonsin kommer bli fri från anorexin. Min sjuksköterska skulle helst vilja köra mig till en slutenvårdsavdelning men jag säger nej. Jag vet nämligen att det kan handla om år där. Och jag har en son hemma som är beroende av mig. Hans pappa är död. Kompisar till mig som varit i slutenvården har gått upp 20 kilon under året de varit där, men deras tankar lever fortfarande i en anorektikers värld. Därför är jag mycket skeptisk.
Helt ärligt så hoppas jag varje dag att jag ska få en sjukdom som folk inte kan klandra mig för. Tex att min njure ska lägga av eller någonting. Anorexin betraktar min släkt som något jag själv får skylla mig för. Jag skäms. Jag är ingen liten tonåring längre och beter mig så här...
Jag har testat 9 olika antidepressiva tabletter utan resultat. Jag har fått ECT-behandlingar två gånger. Första gången blev jag jätteglad efter behandlingarna. Jag skuttade tillbaka till jobb och allting var superkul...i en månad sen var jag nere i skiten igen. Vid sista ECT-tillfället avbröt jag behandlingarna eftersom de inte kunde söva mig på ett bra sätt. Jag låg vid medvetande, kunde inte andas eftersom de gett muskelavslappnande medel, kunde inte röra mig...trodde jag skulle kvävas och kunde inte visa dem att jag var vaken. Bara väntade på elchockerna... Så här fick jag det även första gången men då lyckades jag röra på mitt lillfinger och de sövde ner mig direkt. Men på grund av att jag inte lyckades röra ngt finger här så trodde de inte mig när jag sa att jag inte blivit sövd rätt. Istället gav de mig en lugnande tablett två timmar innan varje morgon. Detta gjorde såklart ingen nytta och jag vågade till slut inte få fler behandlingar. Min sambo vill inget hellre än att jag ska få nya behandlingar, men jag vågar inte. Jag får hjärtklappning när jag tänker på känslan av att ligga där på britsen igen.
Så vad gör man i min situation?
Lämnar man sin familj/sitt barn?
Lyder man sin sambo?
Hoppas man på en fysisk sjukdom?
Hoppar man framför tåget??

Snälla hjälp någon...

2008-02-08, 15:16	#1 (permalink)
prismatic Junior Member Bronsmedlem Reg.datum: Feb 2008 Inlägg: 16 Krediter: 92	snälla hjälp mig någon I 14 år har jag haft anorexia. Jag är idag 27 år gammal. Mitt BMI ligger på 14,2 och jag går regelbundet hos en sjuksköterska för att hålla koll på blodvärden osv. Jag träffar även en bildterapeut två gånger i veckan. Efter så här lång tid har jag svårt att se att jag någonsin kommer bli fri från anorexin. Min sjuksköterska skulle helst vilja köra mig till en slutenvårdsavdelning men jag säger nej. Jag vet nämligen att det kan handla om år där. Och jag har en son hemma som är beroende av mig. Hans pappa är död. Kompisar till mig som varit i slutenvården har gått upp 20 kilon under året de varit där, men deras tankar lever fortfarande i en anorektikers värld. Därför är jag mycket skeptisk. Helt ärligt så hoppas jag varje dag att jag ska få en sjukdom som folk inte kan klandra mig för. Tex att min njure ska lägga av eller någonting. Anorexin betraktar min släkt som något jag själv får skylla mig för. Jag skäms. Jag är ingen liten tonåring längre och beter mig så här... Jag har testat 9 olika antidepressiva tabletter utan resultat. Jag har fått ECT-behandlingar två gånger. Första gången blev jag jätteglad efter behandlingarna. Jag skuttade tillbaka till jobb och allting var superkul...i en månad sen var jag nere i skiten igen. Vid sista ECT-tillfället avbröt jag behandlingarna eftersom de inte kunde söva mig på ett bra sätt. Jag låg vid medvetande, kunde inte andas eftersom de gett muskelavslappnande medel, kunde inte röra mig...trodde jag skulle kvävas och kunde inte visa dem att jag var vaken. Bara väntade på elchockerna... Så här fick jag det även första gången men då lyckades jag röra på mitt lillfinger och de sövde ner mig direkt. Men på grund av att jag inte lyckades röra ngt finger här så trodde de inte mig när jag sa att jag inte blivit sövd rätt. Istället gav de mig en lugnande tablett två timmar innan varje morgon. Detta gjorde såklart ingen nytta och jag vågade till slut inte få fler behandlingar. Min sambo vill inget hellre än att jag ska få nya behandlingar, men jag vågar inte. Jag får hjärtklappning när jag tänker på känslan av att ligga där på britsen igen. Så vad gör man i min situation? Lämnar man sin familj/sitt barn? Lyder man sin sambo? Hoppas man på en fysisk sjukdom? Hoppar man framför tåget?? Snälla hjälp någon...