Jag känner igen din dotters läge.. Jag har själv varit där, är väl inte ute egentligen, men har slutat skära mig.. Även då lusten alltid finns..
Anledningarna var många, dock gjorde jag allt för att dölja mina sår med långärmade tröjor osv, men slutligen blev det värre och man skar för djupt nog så att man dött om inte ngn hittat en o ambulansen dök upp snabbt.. Inte slutade man för det iofs..
Läkaren på min skola fick (motvilligt) in mig på LPT (tvångsvård) på pub.. Där jag inte alls fick hjälp,.. (många som har haft liknande o värre historier om pub).. Det är ngt fel på vården idag..
Om man ens får en plats så får man ingen vidare hjälp.. I mitt fall ville de inte ens diskutera mina beskymmer, utan var mer fascinerade av mitt "mörka yttre" o kallade mig saker..
De visste dock att mina beskymmer kom från mina föräldrar, och släpar bokstavligen ut mig till bilen o kör hem en för att ha möte med dem.. Hade blåmärken o massa.. De skulle kolla på när man duschade (utan draperi) för att man inte skulle kunna göra ngt påstod dem.. Ändå fick jag aldrig en kvinnlig, utan män..
De sa att jag inte mådde dåligt, kallade en saker, tog på en, tvingade mig att bo med folk på helger som gjorde mig illa på sexuella o misshandlande sätt.. ändå drog de hem en..
Och på möten när man grät i förtvivlan o skrek för att inte behöva TVINGAS åka till dem längre, så skrev de ut en.. Man stod helt själv..
Men kanske har ni mer tur än mig..
Som mamma ( för din del) måste man nog känna sig rätt hjälplös..
Och man kontaktar Naturligtvis vården, det skulle jag också ha gjort..
Mitt råd personligen är nog att diskutera lugnt med din dotter om Varför hon mår som hon mår.. finnas där så gott det går, även om det är svårt, och stötta..
För ju mer man skjuter bort "problemet"/henne, så kommer hon att hålla en eller flera distanser..
O som du gjort, ändå kontakta vården.. Man vågar ju inte göra annat än att Hoppas på att få hjälp..
|