Big_taste

Det var jobbigt att läsa svaret, för jag vet att det är så sant det du säger. Det var som ett uppvaknande, tårar kom när jag läste vad du skrev och jag inser att du har rätt. Jag ha alltid försökt att klara mig själv och inte luta mig på någon annan och det har gjort att han inte har behövts hos mig. Nu gör han det.
Jag har egentligen tappat suget för att festa, i helgen var bara en impuls-grej. Det hade varit kul att träffa mina vänner och så, men när detta tjat kommer upp och han säger att det är en självklarhet att han stör sig om jag går ut, så tappar jag helt suget.

Jag har satt ner foten många gånger och berättat hur han behandlar mig.. Han vill inte att jag ska ha någon kontakt med mina ex och har exempelvis tagit bort deras adressen på min msn, men han vill inte att jag ska kunna skylla på honom och säga att jag inte har någon kontakt med dem PGA HONOM. Därför säger han att jag får göra precis vad jag vill, men han tycker inte om det och han kommer bråka om just det.

Det gör mig så frustrerad för i de flesta lägen är han verkligen en ängel, han är ingen dum person och det är bara när vi bråkar (vilket händer mer än sällan) som han kan säga precis vad som helst..

Nu bråkade vi helgen också.. Då var det han som kom krypandes och öppnade sig för mig. Det var som i början av vårat förhållande och det kändes skönt att slippa bli ledsen själv.

Jag tänker mycket och jag vet hur jag vill ha det. Jag kan komma in i många konstiga tankebanor och då dyker, givetvis, många frågeställningar också upp. När jag frågar honom om det så brukar han inte förstå.. men för det mesta försöker han iaf.

Dethär med att jag är tjatig så vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Jag får inte ofta en bekräftelse av ord från honom där han förklarar varför han vill vara med mig och det behöver man höra med jämna mellanrum, och det gör att jag ifrågasätter hans känslor eller frågar om han har börjat tveka. Det i sig gör honom irriterad och tveksam och så går det runt.. Ibland öser han komplimanger och kärleksfulla ord över mig och andra veckor är det som att vi är kompisar.. det är hemskt hemskt. Jag vet därför att jag kan vara tjatig eller trycka extra på dessa saker att han ska kunna berätta vad han känner ibland, för det behöver iaf. jag höra. Han har svårt att förklara på ett bra sätt..

Det enda jag vill är att på något sett få honom att förstå att dethär måste bli en drastisk förändring och att det inte är jag som måste ändra på mig. Visst gör även jag fel, men dessa saker han gör sårar verkligen för det känns som att han ber mig att välja mellan honom och betydelsefulla personer i mitt liv. Det är jobbigt. Jag vet bara inte hur jag ska få honom att förstå att detta är allvar och att det inte är acceptabelt hos mig....