Min f.d måste vara drabbad av det. Han sa sig alltid vara bättre än alla andra, hande en förvrängd självbild. Såg fel i oss andra, men kunde inte erkänna sina egna brister. Gjorde han något fel så var det alltid mitt eller barnens fel.....
Han trodde inte att jag skulle klara mig utan honom. Han tryckte ner mig så mycket att jag började tro att det var sant. Att min egen familj egentligen pratade illa om mig med honom, bakom ryggen på mig...
När jag trots kronisk värk lyckades börja motionera ordentligt så blev hans reaktion: Om du kan göra det så kan du inte ha så ont...
Jag vet inte hur många gånger jag avstått från att göra saker för att han istället skulle få gå ut, se idrottsevanemang, fixa med sina bilar osv.
Det som är kvar av mig idag är inte samma människa som gick in i förhållandet med honom. Jag har så smått börjat försöka hitta mig själv igen, se vad jag tycker om att göra, hur jag vill vara klädd mm.
Trots allt detta kan jag sakna honom ibland. Men det är nog mig själv jag saknar egentligen, den del som försvann under mina år med honom.
/ Trollsa
|