Som andra döttrar(/söner?) i den här tråden som råkat ut för det vill jag skrika NEJ! Jag var sexton när min mamma läste min dagbok, jag upptäckte det och ord kan inte beskriva hur kränkt och äcklad jag var. Jag kände mig mentalt våldtagen. Att jag inte ville öppna upp för henne eller någon annan är inte ett giltigt skäl, för blir det bättre att med våld (om ej fysiskt) ta reda på vad ens barn känner? Sorry, men då bränner man alla broar och kränker en människa djupt. Är man så oroad för sitt barn att det inte känns som om någon annan utväg finns, då får man vända sig till professionen.
Behöver knappast säga att jag litar ännu mindre på min mamma nu än vad jag gjorde innan hon begick detta övergrepp mot mitt privatliv.
|