Tack Bincan.
Dina rader behövde jag verkligen just nu.
Det är sant att min upplevelse från den dagen i bilen är sanna.
Det som hände med mig var att jag inte vågade ryta i, för jag visste inte om han skulle bli våldsam då, och jag vågade inte titta på honom när han pratade med mig eller vara vänlig för då kanske han hade trott att jag var med på noterna.
När han tog sig på sitt lår och sa... aj vad ont jag har svarade jag inte... jag kommenterade det inte alls för då kanske han skulle tro att jag ville ha igång ett samtal.. Är övertygad om att det var ett sätt från honom att få mig till att prata.
Jag visste inte om jag skulle komma hem igen, eller om jag skulle få se mina barn igen.. Det jag upplevde var så fruktansvärt och jag mår så dåligt.
Jag har haft mkt stöd dom här dagarna... min terapeut har ringt varje dag... brottsofferjouren har ringt för att kolla hur jag mår.. Ni har skrivit här.. Är överväldigad av allt stöd...Har kännt mig så ensam sen i Tisdags, men det är nog lätt att göra det när ngt sånt här har hänt.
Ett vet jag i alla fall och det är att Jag INTE uppmuntrade denne man på ngt sätt... så det var INTE mitt fel... Försöker se honom som en rädd lite skitstövel, utan vett i huvudet.
Tack så jätte mycket för allt stöd.
Zuzanne
|