Mikael G kommer här in på ett mycket känsligt område och jag är tacksam för Zuzannes snabba svar (och försvar). Vad som är rätt och fel vågar jag dock inte ge mig in på, men jag vill förmedla följande:
Elizabeth Loftus, som skrivit artkeln Mikael G rekommenderar, försörjer sig på att ifrågasätta att minnen av övergrepp som skett många år tidigare och som kommit fram i terapi är pålitliga. Hon hade 1996 vittnat i över 200 rättegångar.
Jag har inte kunskap nog att säga att Loftus är helt fel ute, men man bör veta att hon också har fått stark kritik. Jag tror att det är viktigt att det finns en debatt kring detta, men ser en stor risk i att man ogilitigförklarar alla minnen för att "vara på den säkra sidan".
De flesta "friska" personer orkar inte se att så många övergrepp sker, de många drabbade orkar inte leva med ständiga minnen och förtränger så mycket de kan, de många gränsstörda förövarna har bara att tacka och ta emot. Sverige, ett pedofilernas paradis. Man behöver inte åka till Thailand, det är enklare att skaffa egna barn.
Vad vi alla behöver göra är att våga se, våga känna och våga agera!
I Carl Göran Svedin och Christina Backs bok "Varför berättar de inte?" (Rädda Barnen 2003) konfronteras flera barn med pornografiska bilder av sig själva där de utsätts för övergrepp. Inte ens vid detta konfronterande kan flera av barnen kännas vid att de blivit utsatta för övergrepp. Allra svårast har de som har/har haft en nära relation till den som förgripit sig på dem att berätta. Förträngandet är en stark överlevnadsinstinkt som tyvärr kostar i längden.
|