Anneli

Hej Zuzanne!

Tack för ditt snabba svar och stöd

Jag är tacksam att du skriver utifrån ditt perspektiv och att du tillåter dig att vara rak och ifrågasätta att jag vill ha hjälp för egen del. Samtidigt känns det hemskt att behöva försvara att dessa år har varit vidriga också för mig.

I första hand är jag mamma, alltid mamma, och jag är beredd att ge mitt liv för mina barn, men jag är människa också. Jag har egna mål och drömmar och tidigare hade jag ett liv som var mer än "bara" mitt föräldraskap. Jag har gått från att vara en vältränad, social, motiverad och glad person som älskat sex och livet till en utmattad, håglös, olycklig person som knappt har sex för alla vidriga bilder detta väcker hos mig.

Mina barn MÅR bra. De har fått ett fantastiskt stöd från sin omgivning, de har båda gått flera år i både individuell och gruppterapi. De klarar skolan bra, har många kamrater, flera fritidsintressen, är öppna med sig själva och visar inga tecken på skam inför sina kroppar eller delaktighet i det de utsattes för. De är trygga i vetskapen att de inte behöver träffa sin pappa om de inte själva vill. Jag tror absolut inte att de är färdiga med sitt bearbetande, men just nu mår de fint och vill bara få vara helt vanliga barn.

Det är JAG som mår dåligt och JAG som vill ha hjälp att gå vidare. De senaste 4½ åren har uteslutande handlat om hur mina barn på bästa sätt ska få hjälp och jag har givit dem all kraft och kärlek jag besitter. Jag känner mig idag som en urvriden skurtrasa.