s2a

Jag och min sambo har vart ihop i snart 5 1/2 år, bott ihop i 2 år och gör det mesta tillsammans. Vi har gått igenom det mesta tillsammans, vänner och bekanta som gått bort, otrohet, vänner som sviker, folk som försökt att splittra oss, våldtäkt m.m Vad som än har hänt så har vi alltid kunnat jobbat oss igenom det, hur jobbigt det än har vart. Men precis innan jul så fick vi beskedet om att jag va med barn. Vilket inte va plannerat, för jag år p-piller. Det blev en jätte stor shock för oss bege två. För vi hade inge som helst planner på att skaffa barn riktigt än. Så ända sen den dagen har vi pratat fram och tillbaka om detta. Svaren blir alltid det samma. Han känner sig inte redo för det och jag gör det. För var dag som går så känner jag mer och mer för fostret, vilket jag förstår att han omöjligt kan göra, eftersom det sitter i mig och inte i honom. Hur som helst så säger han mer eller mindre rakt ut att jag måste göra en abort, vilket jag inte alls känner för. Jag vill inte. I mina öron låter det mer som att han ber mig att ta bort en del utav mig. Vilket han inte förstår hur jag än förklarar för honom.
Jag blir lika ledsen varje gång efter vi har pratat om detta. För han ber mig att göra något, som jag inte klarar av, nu. Jag ber honom att göra något, som han inte klarara av, om flera månader. Vilket jag tycker är en helt annan sak. Eller? Jag kan ha fel. Men varför måste jag ge med mig för att han inte vil ta ansvar för något han har vart med och åstakommit? Varför ska jag behöva göra något jag inte vill? Allt är så rörigt för ska det göras så ska det göras nu helst föra veckan.......Vad ska jag göra?