Anneli

Hej

Sedan jag fick vetskap om att mina barn varit utsatta för sexuella övergrepp av sin pappa har jag i 4½ år gjort allt i min makt för att skydda dem och hjälpa dem bearbeta det som hänt. I oktober förra året blev jag klar juridiskt med skyddet. Hovrätten gick på tingsrättens dom, pappan har inte rätt till något som helst umgänge med barnen. Någon dom har dock inte utdelats. Mina barn var sex år gamla då de började berätta och vårt rättsväsende kan inte hantera sexuella övergrepp på förskolebarn utförda av närstående (om inte bildbevis finns eller barnen är helt sönder).

Under dessa år har vi varit med om flera utredningar hos socialen, två polisutredningar och otal besök hos BUP, såväl Vasa BUP (specialistmottagning) och vanliga BUP. Barnen mår idag efter omständigheterna bra, men jag känner mig trasig i hela själen och mycket deprimerad. Bilder från det barnen berättat om sina övergrepp förföljer mig. Min ångest väcks så fort något påminner mig om övergreppen och jag känner stor sorg över det liv jag förlorat under dessa år.

För att orka med domstolsförhandlingar, barnens berättelser och svårigheter, mina många försök att samtidigt klara av att arbeta m.m. har jag bitit ihop och förträngt så mycket jag bara kunnat. Men jag känner att de många vidriga bilder barnen berättat för mig ligger i vägen för mig att gå vidare. Jag vill gå vidare. Jag vill kunna lämna denna tunga period och dessa grymt svåra känslor bakom mig och vet inte hur jag ska gå tillväga. Mitt självförtroende är kraftigt raserat av mina många perioder av ångest och sjukskrivning. Jag känner stor skam för att jag inte är starkare. Har gått i terapi tidigare i omgångar, men känner att förståelsen för min situation varit bristfällig.

Vilken typ av hjälp finns det att få? Någon annan i samma situation som jag därute?