Bincan

Hej igen och tack Zuzanne o Jonas för ert stöd!

Jag skriver här då det känns bra att få ur sig en del av det som pågår. Jag kommer att ta upp det mesta med Johanna men samtidigt vill jag skriva då tankarna kommer.
Kanske finns det någon som känner igen sig och kan komma med glada tillrop eller någon som själv funderar.

Mitt tvivel handlar om det verkligen hänt något. Kanske var jag konstig som barn. Kanske var jag promiskuös utan att det finns någon bakomliggande orsak.
Tvivel, tvivel, tvivel. Så mitt agerande som vuxen kan vara mitt fel.
Försöker jag skylla ifrån mig?
Eller finns det substans bakom?

Det är en stark anklagelse mot någon som jag älskade och respekterade. Men samtidigt så hatade jag honom där längs innerst inne och var så fruktansvärt rädd. Både som barn och vuxen. Äckligt rädd. Ändå så fanns det inget våld eller så. Bara ett humör och ett sätt som var jobbigt då det svängde så. Ena stunden trevlig – nästa förbannad.

Jag skall kämpa vidare. Jag har alltid kämpat. Det finns bara en väg och den är upp. Hur långt ner jag än trillat i mitt liv så är vägen upp. Och just nu så mår jag hyfsat bra jämfört med förr så det lär gå bra. Det är mest tvivlet som gnager. Och sorgen. Sorgen över det som förlorats. Samtidigt så finns det en kraft i att överleva, att ha erfarenheten, att ha viljan, att stuva om och till sist se det positiva i det hela hur illa det än är.
Men tvivlet ligger där och lurar. Och jag känner att så länge det finns så är det svårt att gå vidare.
Fast någonstans har jag vetat att det har varit något som inte stämt.

Jag är ute på min resa. Jag har kastat loss och satt segel och kan snart inte vända utan nu är det att fortsätta resan och tro på att jag klarar utav seglatsen och finner mig själv vid den andra kusten. Den som är relationer, vänner och ett moget sätt i ett förhållande.
Men tivel. Känner mig som Gollum i Sagan om ringen. Lika kluven.
Tvivel o Visshet, Gollum o Smeagul. Två personer i en.

__________________
Min väg är alltid upp, upp, upp
Ingen får stå på mig