Citat:
Ursprungligen postat av lillamamman
jag bara äter och äter, är 175 cm lång och väger 100 kg. ingen ser det, fattar inte varför. jag är vrål fet. hatar mig själv. äter när jag är ledsen, när jag är glad när jag är ensam och när jag är arg. Vad ska jag göra?
|
Jag är 176 cm och vägde 104 kilo för inte så länge sedan. Idag har jag gått ner nästan 20 kilo och har inte tänkt nöja mig förrän jag gått ner 15 till. Jag var precis som du, åt hela tiden, av alla möjliga och omöjliga anledningar. Eller ibland helt enkelt bara för tat jag älskar mat, Iialla fall var det det jag försökte intala mig.
Citat:
|
Jag äter så jag mår illa. Fick barn för snart två år sedan och innan dess var jag jättesmal och fin tyckte jag. Jag trivdes med mig själv då. Men nu!? gick upp 30 kg när jag var gravid, bara åt och åt, blev sjuk och fick ligga inne. fick inte överanstränga mig, blev isolerad från hela mitt liv känns det som. varför har det inte slutat. Varför kan jag inte gå ner i vikt som alla andra nyblivna mammor.
|
Ett par saker här ... Försök minnas känslan av att vara nöjd med dig själv. Att kunna köpa kläder på "vanliga" avdelningen i affären, inte behöva gå till "generous" eller "big is beautiful". Att ens VILJA köpa kläder och göra sig fin! Du kan komma tillbaka till det. Faktum är att det för mig räckte med att gå ner bara några futtiga små kilon för att det skulle kännas roligt! Det gjorde så stor skillnad!
Och för det första så går inte "alla andra" nyblivna mammor ner i vikt, det är många som har det precis som du. För det andra så är det ju inte så enkelt att man "bara går ner" bara för att man fött sitt barn, utan man måste också ta sig ur dåliga vanor!
Citat:
|
När jag klandrar min son för hur jag ser ut mår jag som värst, då vill jag bara ta livet av mig. Vilken sjuk människa klandrar sitt barn för att man blev fet under graviditeten!? känner att min sambo känner avsmak för mig, tar aldrig i mig, älskar aldrig med mig, kysser mig aldrig ömt och ger mig aldrig den där kramen som verkligen skulle behövas. vad är det för fel på mig!?
|
Du klandrar din son för att det är lättare för dig att hantera att skulden inte är din utan någon annans. Men du måste komma ihåg att det faktiskt inte är någons FEL att det är såhär. Varken ditt eller ditt barns. Ingen av er är dåliga människor eller har gjort det med flit. Tänk positivt i stället: Hur kan du förändra din situation?
Du säger också att du har väldigt dåligt med pengar, och därför inte har råd att gå till viktväktarna. Jag vet hur det är att ha dåligt med pengar, har varit student i många år nu, men jag vet faktiskt också vad det kostar att köpa allt det där man hinner stoppa i sig på en månad! Kanske kan du prata med din man om hur du känner, han kanske kan betala hälften av avgiften och du säga till dig själv att "Nej, den här månaden ska mitt godiskonto betala något kreativt i stället!". Och då har du ju inte ens pengarna att köpa det där onyttiga för! Annars finns ju viktklubb på aftonbladet.se som kostar en mindre slant i månaden men hjälper dig att se dina ätvanor och mönster.
Jag VET att du tänker att jag inte fattar nånting och att det inte är så himla enkelt osv osv, och jag VET att det inte handlar om mat egentligen utan något som ligger djupare, och det är därför jag säger detta. Dina argument är bortförklaringar, det är faktiskt inte dyrare att äta mindre och nyttig mat. Det är bara så. Du måste fundera ut VARFÖR du äter, precis som terapeuten sa.
Jag har som sagt gått ner ungefär 20 kilo nu, och tänker inte stanna här. Hur gör JAG då, som också missbrukat mat?
Jag gör så här:
1. Jag äter allt. Och jag menar allt, älskar pizza och McDonald's och annan riktigt onyttig skräpmat. Men inte så mycket (man måste inte ta en dubbelinbakad pizza eller en extra hamburgare för att det är så vansinnigt gott som jag gjorde förr - man kan äta där IGEN en annan gång.) och inte så ofta. Jag tror inte på den sortens dieter där man måste avstå från saker hela tiden för det orkar man inte leva med, och jag tror att det enda sättet att verkligen lyckas gå ner i vikt och stanna där är att lära sig ett nytt sätt att leva. Och i min värld KAN det inte innefatta att jag aldrig får äta pizza, för då skiter jag i dieten och äter pizza hela tiden i stället.
2. Jag rör på mig. Går stavgång med hunden en timme varje dag. Så ta barnvagnen och ge dig ut i naturen! Det höjer dessutom serotoninhalten så att livet känns lite enklare och man faller inte lika lätt ner i stackars-mig-vad-ska-jag-äta-nudå-tänket.
3. Jag äter OFTA. Ungefär 2½ timme får det gå mellan gångerna. Då hinner inte matsmältningsapparaten stänga ner, och dessutom blir jag inte lika hungrig. Jag äter frukost, lunch och middag, och däremellan äter jag ett litet mellanmål - men inget stort och onyttigt! En frukt, en morot eller en skiva knäckebröd utan pålägg räcker. En morot kan man alltid ha med i handväskan och dessutom är de fantastiskt billiga!
4. Ät mindre portioner - lite mindre i taget så kommer du att märka att du faktiskt blir mätt av inte så mycket alls efter ett tag. Och man ska aldrig ta om och man måste faktiskt inte äta upp det man har på tallriken. Och MÄTT är inte när det är en klump i magen och man bara inte klarar av att äta en bit till. Det är faktiskt att vara "inte hungrig".
5. Sätt upp ett mål. Inte att du ska gå ner si eller så många kilon, utan mer "jag vill komma i min brudklänning igen" eller "jag vill kunna knyta skorna utan att stånka" eller "jag vill kunna gå upp för trapporna till min lägenhet utan att bli andfådd". Flera delmål är också bra, det är lättare att se slutet då. Själv har jag som mål att komma i en klänning jag vet att min expojkvän var väldigt förtjust i. Jag har många positiva minnne till den. Den hänger i min garderob och väntar på mig. Och snart så!
Du kommer jättesnabbt att märka att det faktiskt inte är så svårt. Och efter bara några kilo är belöningen så stor att det är värt det. Och kom ihåg - det är ingen DIET. Det är en livsstil.
OCh jooo, visst händer det att jag blir sådär dödsångestsugen på att vräka i mig ett ton chips eller massor av pommes frites, särskilt nu när jag mår dåligt som fan efter att ha blivit dumpad. Men då försöker jag tänka "HUR hjälper det mig att äta chips nu? Blir jag gladare av det? Kommer det där dumma han sa försvinna?" Det händer också att jag äter chipsen i alla fall. Men då får man ta nya tag i morgon. Det är aldrig försent.
Lycka till!