Citat:
Ursprungligen postat av Sorin
Av alla paren som jag har träffat har jag inte mött en enda som har varit nöjda med familjeterapeuternas nickande. Många är säkert nöjda med det och det funkar bra. Men när man har alltid samma utgångspunkt och bemöter alla på samma sätt, då blir det så som du beskriver.
|
Förlåt, men jag förstår inte riktigt vad du menar. Varför skulle många vara nöjda med det, om du inte har mött någon?
Jag ser inte poängen med att sitta och nicka. Någon funktion måste väl ändå terapeuten ha, annars kan man ju lika gärna sitta hemma och ta det samtalet. Om terapeuten sitter och nickar medan man berättar så är det väl en sak, men när en konflikt kommer så är det väl då som terapeuten ska hjälpa till att lösa den, eller har jag missförstått alltihop? Jag kände mig extremt överkörd när mina föräldrar kritiserade mig för att jag gjort som vi kommit överens om och terapeuten satt bara och nickade. Och när jag försökte fråga vad jag skulle ha gjort istället, så att det hade blivit en bra lösning, så ignorerades frågan av alla närvarande och mina föräldrar fortsatte att kritisera mig. Jag tycker att terapeuten ifråga kunde ha tagit upp min fråga igen och hjälpt till att fokusera på den istället för att låta mina föräldrar få fortsätta att klaga. Det är ju mer konstruktivt att försöka hitta en lösning på problemet än att älta problemet. (Fast lösningen i slutändan blev ju att jag är fel vad jag än gör, såvida jag inte spelar den perfekta dottern och gömmer hur jag mår och känner.)