Åtminstone hjälper det mig en del, när det gäller social fobi.
Jag brukar fokusera
hårt på att se min fobi som ett "väsen" som bor inuti min fysiska kropp, ett väsen som jag verkligen hatar mer än någonting annat på denna planet, t.o.m mer än krig och orättvisor.
Varje gång jag utsätter mig för något jobbigt så plågas detta väsen, dvs det mår ytterst dåligt och lider när jag inte följer dess uppmaning att hålla mig inomhus och isolera mig från omvärlden, från allt jobbigt. Jag tycker om tanken på att det lider, och att om det envist bestämt sig för att försöka hålla sig kvar i min kropp så ska det iaf få lida ordentligt, och ofta. Kanske lyckas jag en dag skrämma bort det så det ger sig av, så att det ger upp pga allt lidande det tvingas utstå.
Låter kanske löjligt, men har man under årens lopp som fobiker försökt massor av metoder med dåligt resultat, så är man beredd att ge det mesta en chans.
Jag har Aspergers syndrom, vilket mycket väl kan ha varit en bidragande orsak till utvecklandet av min fobi, en utlösande faktor. Det är mycket vanligt att människor med mitt funktionshinder utvecklar en fobisk problematik. Ofta på grund av vår lite sämre sociala förmåga, som är medfödd och som vi tvingas leva med.
Så det är mycket möjligt att jag aldrig kommer bli 100% fri från min fobiska problematik, men jag tänker fan i mig plåga detta väsen så mycket jag bara kan. Det ska inte få det lätt om det nu tänker envisas med att bo kvar i mig livet ut.
powder