Bincan

Hej!
Nu var det länge sedan jag var här. Jag har sedan 2004 då jag dansade rakt in i väggen pga både att min pappa började sin dödskamp och jag misste min tjänst på jobbet kämpat med varför jag reagerar och mår som som jag mår. Jag insåg till sist att jag hade ett beteende som visar på att jag varit utsatt för någon form av övergrepp i min barndom. Jag har tidigare skrivit om det här på Comunicera men jag skall här försöka få ihop en sammanfattande bild utav vad som skett.
Redan i 6 års åldern så utsatte jag mig för mashocistisk onani då jag tog med mig hammare i sängen och slog på mig själv. Jag ritade med röd tusch mellan benen på mina dockor. Jag rös när min pappa strök håret bakom örat på mig. Jag hatade honom. Problemet är att jag har absolut inga minnen av övergrepp. Bara dessa minnen och hur jag mått. Att smyga in hos föräldrarna mitt i natten för jag var rädd. Min mamma tyckte jag skulle ligga på min pappas sida. Ville inte ligga där för han var ju fienden.
Har hela mitt liv varit rädd. Fick tvinga mig att göra saker. Var fullt fokuserad på mig själv och vad andra skulle tycka. Rädd för att gå till kiosken och köpa en tidning. Rodnade. Alla måste ju se mig och hur rädd jag var.
Åren gick och jag blev oerhört sexuellt aktiv. Ville bara ha sex. Relationer förstod jag mig inte på. Kände mig bara instängd. Samtidigt så njöt jag inte utav sex. Fick inte till det mer än när det liknade mer mashocistisk variant. (F...n vad svårt det är att stava till maschocistisk...). men att be om något sådant är inte lätt. Pinsamt. Jag har oxå haft ett beteende som man kallar för sexmissbrukare, fast jag vill nog mer kalla det för relationsmissbruk. Efter tv-programmet med Ulrika Johansson så insåg jag att detta stämde in på mig oxå.
Min familj var heller inte lätt att leva i. Min pappa pratade ibland om företagshemligheter. Då sa han oxå att detta fick vi minsann inte berätta för någon. Då han gjorde det så kändes det som om hela magen var ett öppet sår där han körde in en stor kniv o körde runt. Jag kände mig alltid oerhört skyldig så jag blev nästan svimmfärdig. Samma känsla har följt mig upp i vuxen ålder. Idag är jag 46 (och vuxen kämpar jag fortfarande med att bli...). Jag var oxå utsatt för ett våldtäcktsförsök när jag var 14 år. Detta skedde på Gran Canaria samma dag min pappa fyllde 50 och vi skulle ha fest på kvällen. Jag berättade inte detta för någon för jag tyckte inte att det var så allvarligt då inget hänt. Ville inte att mina föräldrar skulle åka hem samtidigt som vi barn. De skulle ju stanna en vecka till. Fan vad man tar ansvar för sina föräldrar som varande barn!!! Jag berättade senare för min mamma vad jag varit utsatt för och hon tyckte det var fruktansvärt men vi gick aldrig för att söka hjälp. Det var nog ingen i familjen som hade begrepp om att detta kunde skada mig för framtiden och året var 1975.
Nu till det som fick mig att fundera på detta med övergrepp i barndommen. I samband med min pappas dödskamp och att jag gick i väggen så bröts mitt väl uppbyggda självförtroende ner och någon självkänsla har jag aldrig haft. Jag var svinrädd. Hade en massa fysiska besvär så som hjärtklappning, yrselanfall, sömnproblem och värst av allt var mina synrubbningar. Men jag envisades med att gå till jobbet. Så småning om fick jag en ny tjänst och min pappa gick bort. Då jag fick det beskedet så flög en tanke genom min hjärna som fått mig att fundera många gånger. Helt ocensurerat så var tanken 'Och nu kan han inte skada mig mer'. Jag har ju inga minnen från att det skett något sådant. Han älskade ju mig liksom mina äldre syskon.

Mina frågor är kan någon som mår illa utav att se våldtäkter och övergrepp ha gjort det mot sitt barn?
Kan jag som barn fullständigt förträngt sådana händelser?

Vår familj var en vanlig småborgerlig familj utan misshandel o alkoholrelaterade problem.
Vår pappa var oerhört dominerande i familjen. Hans känslomässiga tillstånd var det som var viktigt och han gav alltid uttryck över vad han kände. En riktig gammal patriark. Äldste sonen i en läkarfamilj. Min mamma var hemmafru.

Idag har jag hanterat det mesta av mina skador jag har. Men som sagt frågan som dyker upp är om något kan ha hänt? Finns det något sätt att ta reda på det? Inte för om jag vet om det skulle göra någon skillnad men självklart så är jag nyfiken oxå.

Nej nu är klockan sent på kvällen. Skickar en kram till alla er här på forumet. Ni är underbara och värda så mycket.

Kramar Bincan

__________________
Min väg är alltid upp, upp, upp
Ingen får stå på mig