Visa ett inlägg
Gammal 2007-11-16, 19:33   #14 (permalink)
NOVA
Senior Member
Guldmedlem
 
NOVAs avatar
 
Reg.datum: Oct 2007
Ort: Sverige
Inlägg: 193
Standard

Citat:
Ursprungligen postat av Anti-Social Visa inlägg
jag är så rädd för att gå till skolan igen imorgon. började ju gymnasiet idag och det gick ju inte så särsklit bra.fick inte någon bra kontakt alls med någon i min nya klass. alla andra verkade komma så bra äverens med varandra. men jag bara var ensam och hade ingen att prata med. jag vill verkligen inte gå i skolan. inte nu när jag inte känner någon där. jag är för blyg och rädd för att ta initiativet att börja snacka med nån och ta kontakt. jag börjar till och med bli rädd för att ta stadsbussen hem. gick hem idag från stan (ca 2-3 km) för jag vågade inte ta bussen. alla bara kollar på en och skrattar åt en. jag vet inte vad jag ska göra. medan jag gick hem försökte jag komma på ett sätt att ta livet av mig på. men jag lyckas aldrig komma på nåt. jag vill inte ta livet av mig på nåt smärtsamt sätt. eller... just nu känns det fan som om jag lika gärna kunde göra det... jag vill bara gå ner till köket och hämta en stor kökskniv och... döda mig själv med den. Jag vill inte vara så här rädd längre. jag vill inte vara blyg längre. jag vill inte vara den ensamma och utsötta i skolan igen. jag vill inte leva längre. jag vill dö. dö, så jag slipper skolan och alla andra sociala grejer man måste göra här i livet.

hey... kan man skippa gymnasiet och börja en sån där kurs där man får lära sig mer att skriva och bli en författare sen direkt och tjäna pengar på det? man behöver ju inte kunna allt inom alla ämnen i skolan för att bli författare.
jag klarar bara inte av skolan.

Kände lite så när jag var yngre,men jag bestämde mig för att bara SKITA I om jag kände mig malplacerad o blyg.Låter kanske konstigt att "bara" göra så.Det var för jäkligt i början.Innerst inne skrek jag bara NEEJ,men jag pratade högt o med alla, kände mig som en cirkus apa! blev helt trött av min "föreställning" men ingen märker ju att man spelar ibland. föreställde jag mig att jag kände alla jättebra o påminde mig själv att ALLA har lika stora förutsättningar,att livet är kort och snart blir man gammal så det är ingen tid att förlora! Efter ett tag slutade nej-skrikandet innuti och jag slutade känna mig som om jag spelade,utan det blev en vana att alltid vara som jag egentligen ville vara.
__________________
Ingen Kan Allt, Men Alla Kan Något!

Senast redigerad av NOVA den 2007-11-16 klockan 19:36.
NOVA är inte uppkopplad   Svara med citat