Terapisnack - Visa ett inlägg

ingenting · 2007-11-10, 20:31

Får panik. Känns som om jag kört fast i livet. Överallt omkring en hör man hur folk gått vidare med sina liv sen skolan slutade. Folk har flyttat, börjat plugga, skaffat jobb… Men jag då? Det ända jag har gjort är sova bort veckorna! Jag står kvar på samma plats och stampar, blir allt mer nedstämd och deprimerad.

Vill inte ha det så, men förmår mig inte att göra något åt det. Jag har inget självförtroende eller självkänsla kvar. Jag har inget värde kvar i mina egna ögon, och känner mig allt för misslyckad för att våga ta tag i saker. Hatar mig själv så mycket att jag hindrar mig från att leva. Jag har på grund av min osäkerhet blivit rädd och folkskygg. Vill helst vara osynlig och inte märkas överhuvudtaget. Känner mig alltid i vägen eller bara till besvär. Blir äcklad av mig själv och allt jag är.

Några vänner har jag inte heller. De har försvunnit, en efter en, och några nya vet jag inte hur jag ska få tag i. Vem vill lära känna en sån värdelös människa som jag? Jag klarar inte ens av att ge ett glatt och självsäkert sken. Fasaden håller inte, depressionen lyser igenom. Rädslan av att bli sviken finns också där, jämt och ständigt. Släpper man någon nära, går det åt helvete förr eller senare ändå. Vänner kommer, vänner går, inga består.

Ensamheten gör allt ännu värre. Att gå omkring och hata sig själv timme efter timme, utan att ha någon att stötta sig mot, är tärande. Livslusten rinner av en som vattnet i duschen, en bagatellsak som att ta sig upp ur sängen på morgonen känns hur jobbig som helst och man mår som allra bäst när man sover. Leker dagligen med tanken på självmord, men inser gång på gång att jag ändå är för feg. Vet bara inte hur jag ska orka, vill ju ta mig ur allt skit men känns som jag redan gett upp. Jag är ingen kämpe. Har aldrig varit, och lär aldrig bli.

Känns som jag inte har något kvar att glädjas åt, allt känns bara mörkt och jävligt. Mitt humör är ständigt i botten, min familj undrar jämt varför jag aldrig är glad? Svarar aldrig, viftar bara bort ämnet och går där ifrån. Känner att jag inte kan prata med dom om det, tar emot för mycket. Hela jag är som ett enda stort kaos och detta är bara en liten del av allt som är fel… Allt jag önskar är att få rätsida på livet, men det verkar så jävla omöjligt?

Behövde skriva av mig lite. Finns det någon där ute som förstår och känner nåt liknande? Vore skönt att ha någon att prata med, kanske.

2007-11-10, 20:31	#1 (permalink)
ingenting Junior Member Nykomling Reg.datum: Nov 2007 Inlägg: 4 Krediter: 57	Ser ingen framtid längre Får panik. Känns som om jag kört fast i livet. Överallt omkring en hör man hur folk gått vidare med sina liv sen skolan slutade. Folk har flyttat, börjat plugga, skaffat jobb… Men jag då? Det ända jag har gjort är sova bort veckorna! Jag står kvar på samma plats och stampar, blir allt mer nedstämd och deprimerad. Vill inte ha det så, men förmår mig inte att göra något åt det. Jag har inget självförtroende eller självkänsla kvar. Jag har inget värde kvar i mina egna ögon, och känner mig allt för misslyckad för att våga ta tag i saker. Hatar mig själv så mycket att jag hindrar mig från att leva. Jag har på grund av min osäkerhet blivit rädd och folkskygg. Vill helst vara osynlig och inte märkas överhuvudtaget. Känner mig alltid i vägen eller bara till besvär. Blir äcklad av mig själv och allt jag är. Några vänner har jag inte heller. De har försvunnit, en efter en, och några nya vet jag inte hur jag ska få tag i. Vem vill lära känna en sån värdelös människa som jag? Jag klarar inte ens av att ge ett glatt och självsäkert sken. Fasaden håller inte, depressionen lyser igenom. Rädslan av att bli sviken finns också där, jämt och ständigt. Släpper man någon nära, går det åt helvete förr eller senare ändå. Vänner kommer, vänner går, inga består. Ensamheten gör allt ännu värre. Att gå omkring och hata sig själv timme efter timme, utan att ha någon att stötta sig mot, är tärande. Livslusten rinner av en som vattnet i duschen, en bagatellsak som att ta sig upp ur sängen på morgonen känns hur jobbig som helst och man mår som allra bäst när man sover. Leker dagligen med tanken på självmord, men inser gång på gång att jag ändå är för feg. Vet bara inte hur jag ska orka, vill ju ta mig ur allt skit men känns som jag redan gett upp. Jag är ingen kämpe. Har aldrig varit, och lär aldrig bli. Känns som jag inte har något kvar att glädjas åt, allt känns bara mörkt och jävligt. Mitt humör är ständigt i botten, min familj undrar jämt varför jag aldrig är glad? Svarar aldrig, viftar bara bort ämnet och går där ifrån. Känner att jag inte kan prata med dom om det, tar emot för mycket. Hela jag är som ett enda stort kaos och detta är bara en liten del av allt som är fel… Allt jag önskar är att få rätsida på livet, men det verkar så jävla omöjligt? Behövde skriva av mig lite. Finns det någon där ute som förstår och känner nåt liknande? Vore skönt att ha någon att prata med, kanske.