Hej igen!
Tack för dina rader. Jag vet att det är vansinne. Jag tror att just det att man blir förd bakom ryggen som är jobbigt. Att man inte skulle veta något utan att han går här hemma som ingenting och man tror att allt är bra.
Skulle jag sitta och råda någon annan som känner lika som jag så skulle jag kunna sitta här och prata om självkänsla osv, men när det kommer till mig själv så är det som att jag inte kan ta det till mig. Det ÄR inte hela världen om han skulle göra något för jag vet ju att då är ju inte förhållandet bra ändå, men att få in det i mitt trånga...
Sen är ju det här med självkänslan..han är ju inte världens bästa kille att hjälpa mig med den heller! Detär ju inte något som man på något sätt kan kräva heller men det hjälper ju till. Ibland så funderar jag på om det är så att jag inte kanske litar helt på mig själv som gör att jag tvivlar på människor? Jag vet inte....det är svårt att vara ärlig mot sig själv..
__________________
Millan
|