My story ..
För det första, jag var en s k one-night-stand, alltså inte önskad och efterlängtad. Blev fosterhemsplacerad som 7åring, p.g.a missbruk från föräldrarna. Mår jättebra i min "nya" familj t.o.m. för 2 år sedan då mina föräldrar skillde sig. Skilsmässan blev extremt jobbig p.g.a. bråk mellan föräldrarna och man hamnade emellan vilket kändes som att man hela tiden var tvungen att välja vem sida man stod på. Mina fosterföräldrar mår också väldigt dåligt vilket smittar av sig, också där har dt påbörjats missbruk. Ständig oro för syskon/kompisar som mår förjävligt och hela tiden en massa att göra, splittrade familjer att träffa, kompisar, fortsätta kämpa egenom gymnasiet m.m Stress för att inte hinna med allt och oro för att mista vänner då man sista tiden hellre spenderar en fredagkväll hemma med att titta in i vägen än att hitta på nått med vännerna. orkar helt enkelt inte men är samtidigt livrädd för att mista de som står mig närmast. Det har gått 2 mån sen jag senast träffade dom och detta är pågrund av meej. men vad ska man göra när man känner sig helt utbränd.
Detta har resulterat i:
Jag känner mig enormt sviken av mina biologiska föräldrar.
Jag känner meej otrygg i min fosterfamilj.
Jag har svårt att lita på folk.
Jag har självmordstankar som börjar bli mer verkliga nu än tidigare, tänker oftare på döden och det känns mer o mer som att det är den ändå utvägen att slippa ångesten och smärtan.
Jag känner mig ständigt stressad och kan aldrig kopla av.
Jag börjar ha svårare och svårare att stå emot saker som droger m.m. Ibland vill jag dra hemifrån så långt bort som möjligt där ingen vet min indentitet.
Blir värre och värre. Har gått i perioder men de dåliga perioderna är oftare och längre. Sista två månaderna har jag gråtit varje dag. inte en jävla dag utan att man drar sig undan en stund för att släppa på tårarna.
Någon som har något bra råd till hur man kan slippa ångest och själmordstankar o se varje dag lite positivare istället för att ge upp redan på morgonen innan jag ens har gått upp ur sängen?
|