Mariia

jag känner igen mig i det du beskriver.
förra gången jag var ute på praktik så trivdes jag med mina arbetsuppgifter och hjälpte till och så. Men var jättenervös för fikarasterna , hur man ska bete sig, vad man ska prata om o.s.v.

Min familj tyckte sedan att jag skulle söka extra jobb där, men jag vågade inte. jag tror de berodde på att jag kanske var "rädd" för att de skulle avvisa mig p.g.a att jag är en blyg tjej. Jag kan inte ens gå in i den butiken nu, å säga HEJ, utan vill helst slippa att se personalen på arbetsplatsen något mer.

Sen är det också så att jag nuförtiden har jättesvårt att få nya kontakter med nya människor.
jag träffar nya människor genom "mina" egna kompisar och försöker prata och så med dom, men tycker de är jättejobbigt att gå ett steg längre med den nya kompiskontakten, så jag behåller den på ett stadie , "Genom" min andra vän istället.

Det är jättesvårt för folk att kunna lära känna mig.
Jag har redan stämpeln på mig som "den blyga" vilket också gör allt jättejobbigt.
Sen har min familj , speciiellt min pappa, uttryckt sina åsikter om hur jag är bland andra människor, att jag är otrevlig, inte som andra, att jag borde skärpa till mig. men det är så fruktansvärt svårt när man lider av social förbi, för det är det jag måste ha.
jag är en tjej på 19 år och jag hoppas att inte livet ska vara så här jämt. man vill ju skaffa sig en pojkvän och familj, även om det känns väldigt långt borta just nu.