jane.shield

I hela mitt liv har jag varit blyg. Jag har inte direkt haft svårt att tala med folk, men alltid haft svårt för att ta det första steget, eller att vara öppen med nya personer. För fyra år sedan förvärrades detta till att jag drog mig undan alla mina vänner, min familj och jag slutade att gå på sociala tillställningar. Det fanns inget som gjorde mig mer nervös än att gå på något ställe som jag inte kände till, eller där det skulle finnas folk som jag inte hade träffat förr.

Men trots att jag var ensam så kände jag mig aldrig ensam! Jag har trivts bra med att vara ensam, har aldrig känt mig utanför, eller som om jag saknar mina gamla vänner.

För några veckor sen så kom jag och en klasskamrat på högskolan överens om att vi skulle söka lägenhet tillsammans, bli rumskompisar. Ja, tänkte jag, skitroligt. Och han har lärt mig att det finns så mycket mer... saker som man gör med kompisar som jag har glömt bort.

Idag kom han hem till mig, jag bjöd på kaffe och vi satt bara och snackade i några timmar. Detta är något som jag inte har gjort på åratal! Jag har inte haft en kompis hemma på en artig visit på fem sex år. Och när han gick, så kände jag mig SÅ ensam! Jag känner mig jätteensam nu.

Jag vill ut och hitta på roliga saker igen, jag vill träffa kompisar, jag vill känna mig O-ensam! Jag vill gå på kafé, gå på bio, gå på biblan... göra allting som jag gjorde förr med mina polare! Jag vill prata strunt med en främling, flirta med en kille... bli kär igen.

Håller jag på att bli frisk? Gråter jag av glädje, eller av ensamhet? Är detta en väg ut ur skiten? Vet någon?