Hej helen och caramel, vad skönt att inte vara ensam...
Jag har inte varit inne i detta forum ordentligt sedan jag skrev om "min födelse", idag har jag fått lite distans till min fobi, eller rättare sagt... jag har accepterat den. Jag mår hyffsat bra men jag har mina blockare i fickan... alltid redo. Jag vet att det är en risk, jag kan ju hamna i en situation där paniken tar över, men jag försöker att bara ta dem när jag vet att jag kan "spåra ur". Jag är i dag inte rädd för mina egna skakningar, förut så kunde en darrning få min ångest att stiga...
Jag har som sagt gått 15ggr KBT (2005-2006), min terapeut var relativt ny (splitternyt t o m) och jag hade väl inte fullt förtroende för honom från början (vilket var synd) för jag tror att man måste lägga _alla_ korten på bordet från början, berätta om alla rädslor.
Jag skämdes över många saker och berättade bara om rädslan att skaka med kaffekoppen i handen och över maten. (ja, att stoppa nyckeln i låset, dra kreditkortet, slå koden osv... fanns där också
Jag blev inte mycket bättre direkt, men jag fick råd (hur jag skulle tänka) ja, en liten verktygslåda som jag kunde använda hela tiden och när det var jobbigt. Efter några månader så blev allt till viss del bättre.
Jag kan varmt rekommendera det. Jag fick gå själv, men var först planerad
för en grupp... jag tror att gruppterapi kan vara en jättebra grej, hitta människor att dela arbetet med.
Hur mår ni idag?