im

Här sitter man ensam och slits mellan hopp och förtvivlan. Hela tiden frågar man sig själv varför det blir det så här, va vad gör jag för fel? Vad skall jag göra för att slippa all smärta och lessenheten.
Jag är sambo sen 3 år och lever ihop med en kvinna på 40 år och hennes dotter. Är själv lite över 40. Vårat förhållande är ganska så stormig men när det är bra så är det bra. Tyvärr så är det en massa bråk för ofta . Mest om små saker som blir till stora saker. Min sambo är pedant och väldigt bestämt när hon får för sig något. Själv är jag inte pedant av mig men jag försöker att hålla ordning så gott jag kan även om jag inte kommer upp i hennes klass.
Visst även jag kan också vara ganska bestämd när jag håller på med något som ex att bygga till huset eller renovera, så går jag in för det i 100 %
Det känns som om hon har så svårt att acceptera mig som den jag är, att jag hela tiden måste passa in i hennes norm att göra, som hon vill för då är det lugnaste. Vi kan sätta oss ner efter vi har bråkat , fast det tar tid. Och prata om vad vi känner. Men oftast så känner jag att det blir att hon hela tiden försvarar sig om jag säger något som jag känner om henne. Men när det gäller mig så är det helt okey att slänga ut en massa saker om alla fel jag gör, hur dålig man är. Jag känner mig så påhoppad att det inte verkar vara något som är bra med mig. Visst jag har också humör som ibland inte är det bästa. Men jag hoppar inte på om småsaker eller går från 0 till 100 på en sekund. Men hon har rätt att göra så mot mig a alla fall så tycks det eftersom det jämt blir så. Hon kan bli helt vansinnig på om jag har spillt vatten på golvet i köket, ställt saker fel i hallen, inte städat tillräckligt bra, ja en massa sådana saker. Det roliga är att även hon gör en del av samma ”misstag” som jag gör, men då tycks det verka vara okey. Jag är trött på att bli så påhoppad och känna mig så värdelöst. Jag har sagt det till henne, men det verkar ändå så att det hela tiden bara är jag som gör fel. För när man pratar om hennes fel som jag tycker så på något fantastisk sätt så slutar hela diskussionen men att det handlar om mig mina fel.
Jag bara önskar att det kan vara lugnare och att det inte så ofta blir så mycket bråk. För jag tycker väldigt mycket om henne, men när det hela tiden blir så här så känner jag att det kanske är lika bra att flytta isär och leva själv. Men samtidigt så vill jag inte det för jag vill ju kämpa med och för den man tycker om. Men det är ju inte bra att känna sig så att det hela tiden känns att det bara är jag hela tiden som gör en massa fel och att hela tiden bli påhoppad och tillrättavisat. Jag vet att livet inte alltid är lätt att det går upp och ner ibland bra ibland sämre. Jag antar att det finns fler som kanske har det så här
Jag undrar hur ni gör?
Något förslag på vad jag skall göra?